8 km

Det är lika spännande varje söndag nu. Söndag är ju som ni vet långpassdagen, för löpare, alltid. Även nu under min rehabilitering låter jag söndagen få det längsta passet, även om det knappast kan kallas för långpass i ordets riktiga bemärkelse.

Men varje söndag betyder i alla fall att jag får springa en kilometer längre än veckan innan. Jag får testa knäet lite längre, springa några minuter extra, njuta en liten stund längre än tidigare.

Idag hade turen då kommit till 8 kilometerstest. Sist jag sprang 8 kilometer var i december. Då var det djupsnö och jag slirade runt i nästan en timme, med följden att jag rev upp knäskadan igen och fick börja om på 2 kilometer en gång till. Jag var inte direkt jättenöjd.

Så 8 kilometer käns definitivt som en milstolpe, och jag var aningen nervös innan jag gav mig iväg.

Fast besluten att inte göra samma misstag som sist valde jag en platt, isfri väg, och bestämde mig för att hålla igen massor på tempot. Jag förmanade mig själv när jag höll på dra iväg, påminde mig om att det är viktigt att det långsamma passen går sakta, för att de snabba sedan ska kunna gå fort.

Var sak har sin tid.

Påminde mig också om att de flesta skador vi drar på oss beror på att vi tränar osmart, och tänkte ilsket för mig själv att jag inte tänker vara en av dem som tränar utan att huvudet är med.

Jag fick verkligen jobba för att kunna hålla igen, i vissa perioder tyckte jag nästan att jag sprang bakåtlutad, för att jag liksom automatiskt ökade om jag slappnade av som vanligt.

Den näst sista kilometern blev det plötsligt väldigt isigt och även en del snö. Det högg till i magen av oro och jag smög verkligen fram för att inte riskera knäet det minsta lilla.  Som tur var gick det över ganska snabbt och jag var tillbaka på asfalt.

Summan av kardemumman:

8 kilometer.

Smärtfritt.

Lätta ben.

Glad i själen.

Man tackar!

Svettig löpare, men glad.